Hessbrand är ett land inom Gillets fullstädiga inflytande. Landet är fattigt, och arbetskraften där är både billig och stortalig. Hessbrännare används ofta för arbeten som kräver låg eller ingen utbildning, t ex inom gruvor, fabriker och manufaktorier, skogsnäringen, eller inom militären som bågskyttar eller enklare fotsoldater.
Hessbrännarna är ett brokigt folk som är svåra att ena under annat än Gillets flagga. I århundraden har det varit en ständig kamp mellan olika familjer om makten över olika områden. Bråk mellan byar och städer och andra områden är vanligt. Idag bevakar varje familj noga sina områden och det finns inget fungerande centralstyre, utöver vad handelsfederationen står för. I de större städerna är det vanligt med ett styrande råd av mestadels folkvalda medlemmar. Bland byarna är det vanligt att ett par byar går samman och styrs tillsammans under någon som valts till villager, ledare över byarna. Eftersom det både är fattigt och ont om jobb hemma i Hessbrand tvingas dock många utvandra till Storjakowern.
Hessbrännare
Bråkig, stökig, envis, stolt och in till dödenlojal mot sin familj är ord som enklast beskriver hessbrännaren. Familjen är det viktigaste som finns i en hessbrännares liv och för sin familj gör en hessbrännare nästan vad som helst. Hessbrännarnas skicklighet med bågen är vida känd och i hela den hessbrandska kulturen finns en djupt rotad respekt för naturen och de djur en jagar. Sångkulturen i Hessbrand är hämtad ur den irländska och skotska folkmusiken. En del sånger har gjorts om, för att komma ifrån kristna teman eller sånger som handlar alltför mycket om kungar och prinsar.
Hessbrändska dialekten gestaltas som engelska, medan dönländska är svenska. I fiktionen är dessa alltså samma språk men olika dialekter, ungefär som skånska och dalmål. Det spelar ingen roll vilken engelsk dialekt som används. All form av engelska är hessbrändska. Dönländska, alltså svenska, fungerar alldeles utmärkt det med och är en vedertagen dialekt bland Hessbrännare. Alla som bor i Hessbrand pratar inte Hessbränska, på samma sätt som alla i Skåne inte nödvändigtvis pratar skånska. Namn är baserade på skotsk-, irländsk- gaelisk namntradition.
Familjen och kinship
Familjen leds ofta av den som är äldst eller en person som valts att leda familjen. Den ansvarige bestämmer reglerna och styr över arbetet. I Hessbrand används ordet “kin” och “kinship” för att beskriva vilka som tillhör ens närmaste och därmed betrodda krets. Kin behöver inte bara vara familj – även om den närmaste familjen oftast ingår – utan kan vara nära vänner, älskare och så vidare. Kin är alltså en del av ens familj även om en inte är släkt med dem, och kin, dem håller en om ryggen i Hessbrand. Hessbrännarna är ett folk som ser med stor skepsis på allt som inte är som dem och är rent av fientliga gentemot alla som inte är från samma familj, kin, by, stad eller del av Hessbrand som de själva är.
Eftersom de är ett stolt och ett envist folk, råkar de ofta i luven på varandra. Det finns ett urgammalt hessbrändskt ordspråk som ganska väl förklarar hessbrännarnas inställning till världen; “Me cousin an me against the world. Me siblings an me against our cousins.”
Den allmänna uppfattningen i Hessbrand är att jag tar hand om min kin och min kin om mig. Varför ska min kin gå utan mat för att du inte har något? Medmänskligheten sträcker sig alltså bara så långt som banden för ens kinship når.
Bråk
Hessbrännare bråkar också om allt (även bland kin), och de är experter på att förolämpa varandra tills knytnävsslagsmål uppstår. Dispyter avgörs också ofta med knytnävarna. Hand i hand med bråkandet går tävlandet. Hessbrännare inte bara bråkar om allt, de tävlar också om allt: Vem som hugger veden snabbast, vem som gör godast öl, vem som spänner bågen bäst osv. Även detta genererar så klart att mången knytnäve höjs och slagsmålet är ett faktum.
Äktenskap och giftermål
“Ye feck whoever ye wanna feck, an’ its’ nobody’s feckin’ business who ye wanna feck!” är ett gammalt talesätt i Hessbrand och det är väldigt tydligt exempel på hur hessbrännarna ser på sexualitet och sex; det är helt enkelt upp till var och en och därför inget någon annan lägger sig i eller höjer på ögonbrynen åt. Men det är vanligt att familjen gärna lägger sig i och försöker antingen hjälpa eller stjälpa friare. Det ligger nämligen någon form av prestige i att introducera ett par för varandra och är något att skryta om på puben flera år senare. I händelse av att barn blivit till som resultat av någons otrohet tas barnen om hand och välkomnas av familjerna föräldrarna tillhör. Det är inte ovanligt att flertalet knytnävsslagsmål uppstår kring vilken familj som får förära barnet med sitt namn och ta emot det hos sig. I övrigt finns ingen skam kring barn som är födda utom äktenskapet.
Religion och folktro
Religionen fokuserar mest på en väl utbredd folktro på littleings eller littlings: en form av småfolk som ingen riktigt vet hur de ser ut förutom att de är små. Littlings bor överallt: i skogen, i stubbar, under stenar, i hålor, i träd, under husgrunden, i brunnar osv. Littlings har krafter och förmåga att hjälpa dem som gjort sig förtjänt av det, till exempel med god jaktlycka eller bra skörd och så vidare, men nåde dem som gjort littlings arga…
Döden
En hessbrandsk wake är ofta en ordentlig brakfest med många slagsmål och urdruckna stop till den avlidnes ära. Det vore en skymf att inte fira av den avlidne ordentligt. Därefter bränns den den döde på begravningsbål, oftast av en person som är väl ansedd och respekterad av många, och askan sprids för vinden. Det är vanligt att den närmaste familjen tar ett föremål från den döde och behåller som minne. Uppfattningen om vad som händer efter döden skiljer sig åt, men vanligast är att folk hävdar att en återförenas med döda släktingar i en värld där fattigdom och misär inte finns.
Bilder på hessbrännare:
https://www.deviantart.com/krigshjartan/gallery/42523223
Pinterest med massor av inspirationsbilder: